.

Jag älskar min pappa, jag gör verkligen det.
Men vi är för lika.
Vi funkar inte tillsammans. Det går bara inte.
Det blir bara tydligare och tydligare för varje år som går.

Det går inte en dag utan att vi bråkar. Förjävligt.

Och hela tiden så tänker jag på hur han mår och käner sig. Varför?
Mja, därför att jag bryr mig så satans mycket om andra människor att jag börjar tänka hur dom känner.
Jobbigt? Ja.

Ska jag hela tiden behöva gå runt och fundera över hur min pappa mår?
Nej det ska jag fan inte behöva göra!

Men det är precis vad jag gör.

Jag är så jävla trött på han eviga gnäll om hur han mår och att han gör allt fel, blablabla.
Jamen gör något åt det då för fan!

Jag orkar inte. Pallar inte..fan.

Jag kämpar hela tiden för att hålla den här familjen ihop, eftersom det mesta hänger på mig.
Men det är inte så lätt med någon som kämpar emot mig. Sjukt jävla svårt.
Ibland förstår jag inte ens hur jag orkar vara kvar här. Och det orkar jag ju inte alla dagar.
Då har jag ju turen med bästa vänner som jag kan sova lite hos. Ta en paus.

Men ändå. Tänker ändå hela tiden på hur dom mår här hemma då.

Jag är den sista som ger upp. Jag ger aldrig upp. Jag ska fan få den här skiten att funka. Jag ska det!

Jaa, har såklart precis bråkat med min kära pappa. Varför minns jag inte riktigt. Det va nog flera olika anledningar. Patetiska anledningar. Men jag kan ju inte låta bli att säga sanningen när han gnäller. Är ju trött på skiten.

Tycker så jävla synd om min stackars mamma. Som jobbar och pluggar heltid. Som har en man...fast han är som en bäbis som hon hela tiden måste ta hand om.
Och en grinig jävla tonårs dotter som är ett jävla problem barn. Ja, det är vad jag är. ett riktigt jävla problem barn som inte kan ta hand om sig själv.

Nej men vafan. Ni behöver inte läsa det här. Jag behöver bara avreagera mig.

Stay real kompisar. PEACE